Det är nog få i Sverige som har missat den fruktansvärda situation som varit och som pågår i Afghanistan. Från 1 maj så har Talibanernas våldsupptrappning ökat och de har tagit över distrikt efter distrikt, provins efter provins och slutligen igår, den 15 augusti, så kontrollerar man huvudstaden Kabul och därmed hela landet. President Ghani har flytt, tillsammans med flera höga regeringstjänstemän. USA, dess allierade och närmast samtliga utländska ambassader snabbevakueras. Bilderna från Kabuls flygplats, när människor försöker fly, är bilder av ren desperation. Fruktansvärt.
Men nu har det alltså inträffat, det som många i Afghanistan fruktat, något som alla de afghaner som flydde 2015 fruktade: Talibanerna tar makten över Afghanistan.
I Sverige lever nu många afghaner i förtvivlan. De har tillfälliga uppehållstillstånd, i bästa fall, men det finns även tusentals som är papperslösa. Rädslan för att återvända till Afghanistan var större och därför valde de hellre att leva gömda. Eller fly vidare ut i Europa. En rädsla som nu visade sig vara befogad.
Media har varit sparsam med rapporteringen under många år och egentligen är det först den senaste månaden som svensk medias ljus riktas mot det vackra landet i Centralasien. Dock har man fortfarande inte gjort kopplingen till att Sverige utvisat människor till krigets Afghanistan. Varför?
Så sent som i juli ansåg Migrationsverket att det var helt befogat att utvisa människor till krigets Afghanistan. Svenska populistpolitiker raljerade sina mantran ”vuxna män utan skyddsskäl” och har haft en retorik som syftat till att svartmåla denna grupp människor i någon förhoppning av att fånga billiga röster inför ett stundande val från rädda människor. Hur kan politiker å ena sidan kritisera den dåliga integrationen och å andra sidan göra allt för att försämra förutsättningarna? Hur blev det så?
Hur blev det så när vi 10-tusentals frivilliga som varit nära och sett de s.k ”ensamkommande” och alla de barnfamiljers enorma vilja till att bli en del av samhället. Varför letar de efter de i förhållande fåtal individers handlingar som ingen tycker är bra? När absoluta majoriteten studerar, jobbar extra, skaffar fast anställning. De bor i svenska familjer, de snackar svenska, de tar körkort, de skaffar sig eget boende. Att prata om det stora integrationsproblemet utan att ha erfarenheten eller kunskapen om alla de fantastiska människor är ett pinsamt avslöjande om en stor okunskap.
För mycket bättre än så här blir det inte – det här är en integration som vi ska ta vara på.
Migrationsverkets rättsavdelning har nu ett stort ansvar. De ska ta fram ett nytt rättsligt ställningstagande för Afghanistan. Ett land som nu styrs av Talibaner och med precis allt vad det innebär. Alltså vad det innebär att inte vilja leva enligt deras hårda sharialagar. Vad det innebär att leva där som flicka och kvinna. Vad det innebär att vilja lyssna på musik, titta på tv, tatuera sig. Att inte vilja gå till moskén. Att tro på en annan gud eller att inte tro alls. Vad det innebär att ha levt i ett europeiskt land i så många år. Allt det här måste Migrationsverket framåtsyftande ta med i beräkningen när de ska bedöma om en person som nu utvisas till Afghanistan, som en gång ”flytt sitt land i välgrundad fruktan… En person som sökt i asyl i Sverige.
Jag kan inte skriva det här utan att låta bli att ifrågasätta samma rättsavdelnings kompetens. De har ännu inte sedan 2015 lyckats rätt i sina framåtsyftande bedömningar. Det har hela tiden blivit värre och värre i Afghanistan och som grand final så sitter nu Talibanerna på makten och allt det som våra vänner fruktat finns nu på menyn, med extra allt.
Hur kan denna myndighet, som inte bara skall fatta beslut i asylärenden, dessutom agerar expert vid migrationsdomstolarna, inte ifrågasättas? När ska media ställa dessa frågor?
Men vi som lever i Sverige, trygga i våra liv, vad kan vi göra för våra vänner? Som jag och många med mig ser det så finns nu bara en rimlig lösning och det är att Sverige, genom Migrationsverket, erkänner att alla afghaner i Sverige har flyktingstatus och skall erbjudas uppehållstillstånd.
Parallellt med det måste regeringen föra diskussioner med övriga EU-länder kring hur vi som union på bästa sätt kan hjälpa det afghanska folket att slippa skickas tillbaka 100 år i utvecklingen. Vi måste fortsätta göra våra röster hörda, vi måste fortsätta att kämpa.
Vi kan inte hjälpa alla, jag fattar det – men vi måste väl i alla fall försöka?
