Samtidigt som UNHCR ber om utökat stöd för att bistå Afghaner på flykt i Afghanistan fortsätter regeringen att utvisa ungdomar och barnfamiljer som bor i Sverige, talar svenska, vill bidra till vårt samhälle. Utvisa ungdomar som bor i våra hem, går i våra skolor och tar hand om våra äldre på helgerna. Ungdomar som studerar till undersköterskor, till mekaniker, inom bygg, restaurang…

De stora kostnaderna är tagna och nu, nu när skatten är på väg in och bristyrken kan få ytterligare hjälp från människor med starka händer, stora hjärtan och en avundsvärd respekt för våra äldre, ja då jäklar ska de ut till varje pris. Som priset av att låta ynglingar sitta i förvar till en kostnad av 4679 kr*/dag/person. I 12 månader. 1.707.835 kr. För en ungdom i förvar. En. Just nu sitter det 94 ungdomar på Migrationsverkets förvar till en kostnad av: 13,2 miljoner kronor per månad.

Avhumaniseringen är här och har du inte fått förmånen att hänga och umgås med dessa fina människor så är du välkommen att kontakta någon av de föreningar som dagligdags, i flera års tid, stöttat ungdomarna. För i min bok sker förändringen först när den ”stora massan” får nog, och nog får vi inte förrän vi blir känslomässigt engagerade och känslomässigt engagerade blir vi inte förrän vi träffar människor vi bryr oss om.
Det kräver inte mer än din tid och ditt engagemang. Tid du inte tror du har. Engagemang du inte tror du kan uppbåda. Men du har. Och du kan.

”Kostnaderna är tagna och nu, nu när skatten är på väg in och bristyrken kan få ytterligare hjälp från människor med starka händer, stora hjärtan och en avundsvärd respekt för våra äldre, ja då jäklar ska de ut till varje pris.”

Du kan, om du på riktigt vill, göra något åt det som kallas ”integrationsproblem” och om du på riktigt vill göra något för ”personalbristen inom vårdyrken.” Då kan du göra skillnad. 

Skillnaden börjar med dig och det börjar med att möta en annan människa. Modet att möta en annan människa,  överallt modet. Det som slumrar inom dig och som när det vaknar väcker instinkten. Instinkten som kan skilja på rätt och fel, som att låta dina vänner-du-inte-känner, som flydde till vårt land, få finna en trygghet.

En trygghet som inte finns i Afghanistan för att det där är så illa att UNHCR vädjar efter mer stöd men dit Sverige väljer att göra läget än värre genom att deportera tusentals ungdomar och barnfamiljer för att de inte anses ha asylskäl. Asylskäl som de allra flesta skulle ha om inte den tillfälliga lagen tog bort ”särskilt ömmande skäl” (som om inte de var särskilt ömmande längre?) och att de rättsosäkra processerna som bl.a beskrivs i ”Dom som stod kvar”  eller i några av de tusentals vittnesmål från civilsamhället är för många.

Frivilliga Familjehem startades upp för vi alla hade förmågan att känna känslan i att: ”tänk om det var mitt barn på flykt?”. Att förstå att generaliseringar om andra människor är en del av rädslans födointag. Slutar vi generalisera och vågar möta individen så släpper även rädslan. Men rädslan kan även ligga i din egen förmåga, ”tänk om jag inte kan hjälpa?”, ”tänk om jag gör saken värre?”. När nödropen kom så förstod vi snart att vi inte kan göra det värre. Vi kan inte göra saken värre om vi hjälper en ung människa från att inte behöva sova på t-banan eller i en portuppgång.

”Att förstå att generaliseringar om andra människor är en del av rädslans födointag.”

Vi började med att hjälpa ungdomar som fyllde 18 år eller som i ett trollslag förvandlades till 18 år genom en okulär besiktning av en handläggare på Migrationsverket.  Eller som blev ansedda 18 år från en kraftigt ifrågasatt medicinsk åldersbedömning, till att komma in på skola, hitta boende, klara skolan och sedan efter examen, på 6 månader (provanställning räknas inte) hitta en fast anställning. Men mer och mer parerar och stöttar vi de ungdomar som står helt utanför samhället. Som hellre lever i ett skuggsamhälle i Sverige, som hellre flyr ut i ett osäkert Europa och ”börjar om”,  som hellre dör än blir deporterade. Civilsamhället bär den bördan också. Inte för att vi vill, men för att det inte finns något alternativ. För att vi står kvar för dessa unga, så som man står kvar för någon som för länge sedan hunnit bli ens vän. För att vi aldrig skulle överge våra egna barn. För att vi agerar som de vuxna som vi önskar våra egna barn skulle ha mött. De vuxna vi önskar dina barn hade mött.

Men det kommer inte hålla. Det måste ske till en förändring. En förändring i hur vi hanterar dessa unga människor av två klara skäl.

  1. det medmänskliga: Att unga människor som levt i vårt land i 5-7 år och som nu blivit en del av oss ska få uppleva ett liv i trygghet.
  2. det ekonomiska: Allvarligt Sverige! Vilket företag skulle stötta och utbilda en person i 5-7 år för att sedan, när hen var redo att börja jobba och dra in pengar till företaget, avskeda densamma? Hallå?

Jag har insett att många inte bryr sig om punkt 1.  Men att dessutom tycka att det medmänskliga är så omöjlig att gå med på att man dessutom fullkomligen struntar i punkt 2 och med ALLT vad det innebär för hela vårt samhälle, är för mig skrämmande.

Är det verkligen det samhälle du vill leva i?

”För att vi aldrig skulle överge våra egna barn och för att vi agerar som de vuxna som vi önskar att våra egna barn skulle ha mött. Som vi önskar dina barn hade mött.”

Men om det nu var så, att ”integrationsproblemet” hänger på att du gör en insats. Genom att du blir personen som övningskör med en ung motiverad människa, eller du var den som hyrde ut ditt extrarum till en student som pluggar, eller om du var den som blev den där enda svenska vännen till en person som vill gör allt för att bli en del av samhället och som vet att nyckeln är att  få prata svenska. Om det verkligen var så att din tid och ditt engagemang, om än för ett par timmar i veckan. Om du visste att det skulle vara lösningen på att lösa ”integrationsproblemet”. Skulle du göra det då?

Välkommen att höra av dig, du är lösningen!

/Tomas Tysén
Ordförande Frivilliga Familjehem i Österåker