Älskade vänner!

Sedan juni så har vårt liv förändrats. Trots att det är pga tragiska händelser så har Åsas och mitt liv berikats. Vår familj har vuxit och vi har den stora glädjen att ha två fantastiska killar boende hos oss. R och S är från Afghanistan och de är båda 18 år. De kom till Sverige hösten 2015, med olika bakgrund men där de delar likheten att de har sådana fruktansvärda och tragiska erfarenheter med sig att det för oss som haft turen att födas i vårt fantastiska land är svårt att ens förstå. De har kommit en lång lång väg till Sverige. En mycket farlig vandring (och båtresa över Medelhavet) men drivna av en stark vilja. Viljan att välja livet… .

”Vi vill inte ha pengar, vi vill inte ha saker, vi vill bara livet”.

”Vi vill inte ha pengar, vi vill inte ha saker, vi vill bara livet”. I ärlighetens namn, när jag lyssnar på killarnas önskan, kan jag inte annat än tycka att det är fullt rimligt. Till och med självklart. Att som människa få ha rätten till liv. Ett liv där fred, frihet och jämlikhet råder.

Samtidigt önskar jag så innerligt att de sluppit varit med om det de varit med om. Det är mycket tunga ryggsäckar att bära för så unga killar.

Jag är tacksam att vi har R och S hos oss. Jag är även tacksam över att få träffa deras fina vänner. Samtidigt önskar jag så innerligt att de sluppit varit med om det de varit med om. Det är mycket tunga ryggsäckar att bära för så unga killar. Men även fast många stunder är tunga, tunga så finns det så mycket skratt och kärlek och vår familj har berikats så något enormt. Vilket gör att jag aldrig skulle vilja ha detta ogjort.

Men just det här inlägget ska nu inte handla mer om killarna. Det ska överhuvudtaget inte handla om mig (eller Åsa). Det ska handla om den otroligt stora TACKSAMHET som jag och Åsa känner över alla våra vänner som så fint tagit till sig R och S. Som ser m ä n n i s k o r n a bakom. Som ringer från affären och frågar vilken storlek R har på fötterna för att sedan köpa ett par nya skor eftersom R fick så ont i fötterna av de han hade. (Tack Lasse & Annica), till pappa som i tid och otid köper chokladkakor för att S (precis som jag) älskar choklad. Till syster Bea (Marie) som skickar med helt nya jeans och undrar om de passar till någon av grabbarna (de gjorde det inte men de hade kompisar som blev glada ). Till Roger som undrade om det kanske kommer behövas ett par vinterkängor när det blir kallt. Till kära grannarna Karin och Peter som samlade ihop skolböcker för att stötta i svenskundervisningen. Till Hans & Karin som när de fick reda på att vi skulle skaffa en bäddsoffa skänker bort sin egen(!!) och dessutom ringer dagen efter och frågar om killarna vill ha ett soffbord! Till min fantastiska kompis Bosse som lägger 1 vecka av sin semester och hjälper till att bygga om och bygga till ett nytt rum så att killarna får bättre plats.

 

Till min fantastiska kompis Bosse som lägger 1 vecka av sin semester och hjälper till att bygga om och bygga till ett nytt rum så att killarna får bättre plats.

 

Till Simon och Sara som äter middag tillsammans med oss och killarna, låter deras ögonsten Junie sprida kärlek som bara världens bästa Junie kan och låter oss alla bli en större familj. Josefin som upplåter sitt rum nu när hon bor i Kanada och pratar och frågor hur de mår över FaceTime titt som tätt. Till mamma (Eva) som kom och åt middag med oss, pappa, Lasse och Annica och 12 afghanska killar även fast hon tyckte det var ”lite läskigt” och sedan dagen efter talar om hur fantastiska hon tycker att de är. Och sedan låter sig kallas för farmor ❤️. Till alla er som behandlar R och S med respekt och förstår och ser att det här är fina killar som bara vill väl. Killar som är så enormt tacksamma för att få komma till Sverige och bara ”vill livet”.

Fakta och transparens
När killarna (det finns några tjejer) i vår kommun fyller 18 år så har kommunen/socialtjänsten inte längre något ansvar för de ensamkommande. Det innebär att om de inte kan ordna med boende själva så får de boendet tilldelat av Migrationsverket. De får dock inte bestämma var. I R och S fall så skickades de därför till olika delar av landet för att bo med vuxna asylsökande. I deras fall utan möjlighet till skola och utan kompisar. Och alltid med det överhängande att de kanske kommer skickas tillbaka till Afghanistan. De hade en dagsersättning på 24kr/dag.

När killarna flyttade tillbaka till Åkersberga hem till oss så ökade deras dagsersättning till 61kr/dag. Det ska då räcka till mat, kläder, skor, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, fritidsaktivieter.

Åsa och jag får ingen ersättning från kommun eller Migrationsverket och begär heller inget bidrag från killarna (även fast de själva vill). Jag skriver inte det för att slå mig för bröstet utan för att den vanligaste frågan jag får när jag berättar om att killarna bor hos oss är ”hur mycket pengar får ni för det?”.

Avslutningsvis
Redan 2015 på hösten när Österåkers kommun kallade till möte för att informera om vad vi medborgare kunde göra för att hjälpa då den stora flyktingvågen kom, så var vi där. Jag ville då öppna upp men jag var rädd. Hur skulle det påverka min vardag? Hur skulle det påverka vår vardag? Hur skulle jag kunna vara ett stöd för någon som kommit från krig? Från någon som varit med om så mycket hemskt?
Nu vet jag bättre. Jag vet att det många gånger räcker långt att bara vara en medmänniska. Jag vet att jag har skrattat mer än jag har gråtit och att R och S givit oss så otroligt mycket. Jag vet också att det finns fantastiska människor i min närhet som stöttar och hjälper och om vi alla gör så gott just vi kan så räcker det väldigt långt. Ett stort innerligt tack!

Med kärlek.

 

Inlägget skrevs först på Facebook den 14 augusti 2017, den sammanfattar mina tankar kring att bli ett frivilligt familjehem som sedan ledde till vårt beslut att bilda Frivilliga Familjehem i Österåker.