Ännu ett brev från ett frivilligt familjehem i Österåker

Som flera Österåkerbor var vi volontärer på evakueringsboendet vid en tid när Migrationsverket skrev på sin webbsajt att de inte hade boende för alla. Vi undrade snabbt hur det skulle gå till, med människor som hade kommit hit och var totalt slut och skrämda. Vilka administrativa konsekvenser skulle det innebära att erbjuda en bostad?

Det gick fort att förstå att det går att öppna upp sitt hem. Du får göra som du gjorde när du hade dina barn hemma.

Vi har uppfostrat barn som stannade hemma tills de var färdiga att flyga med egna vingar. Det gick inte att föreställa sig hur så unga människor skulle klara sig med något i ett nytt land och utan möjlig sysselsättning, om de hamnade i en skog på en av Migrationsverkets anläggningar. För att ge dem en chans att bygga ett liv, om de skulle kunna göra det här eller någon annanstans beroende på utgång av deras ansökan, tänkte vi först att de behövde normala förutsättningar till ett normalt liv. Två gästrum blev våra unga vänners rum. Vi har på det sättet fått huset att leva igen. Det spelas musik, kompisar som kommer och middagarna är en särskild uppskattad stund med intressanta konversationer runt bordet.

Vi tänker ofta på våra vänners föräldrar och det känns särskilt bra att veta att två mammor någonstans i världen inte behöver oroa sig för mycket för sonen som är i Sverige, för de redan sysslar med fara och hot mot familjen men vill inte att andra barnen känner det.

Den aspekten om internationell solidaritet mellan föräldrar pratar folk inte mycket om, men det tycker vi är viktigt. Våra unga vänner bygger något för sig själva nu och de ger oss otroligt mycket glädje, energi och självklart hjälp för att driva huset. De säger hem och det känns så bra.

Familj i Österåker

2017-10-12T13:52:25+00:00